Shit, vad tog hon vägen?

I julas var jag, mamma, hennes sambo och hans dotter i Australien. En dag provade vi på forsränning som var jätte roligt men skrämmande under en viss tid.

Jag såg framemot detta. Innan hade jag sett en massa bilder från forsränning och tyckte det såg roligt ut. Vår guide hette Vince(Vinnie) men vi kallade honom "Winnie the Pooh". Hela vägen längs forsen skojade han med oss och vi med honom. Alla fick en paddel och vi satte oss i båten. jag satt i mitten på höger sida med Madde(min "plastsyrra") framför mig. Allt gick bra till en början och kul var det. Paddla! Håll fast er! Ducka! Rock´roll! Var ordrar från Vince. Alla lyckades med detta utan Madde. Alla tar ett sista andetag innan vi gör oss beredda på att göra som Vince säger till oss. Allt går bra men väl nere studsar båten till och Madde tappar sitt grepp och faller bakåt mot vattnet. Hon ramlar ner i vattnet bland stenar och försvinner under ytan. Paniken stiger snabbt bara efter en sekund hos oss andra. Vince som är proffs lyckas få tag i Maddes flytväst genom att klättra över mig och dra upp henne igen. Alla andas ut efter detta men det är fortfarende inte slut. Madde slog i huvudet på en sten och är skakig. Jag vet inte hur jag ska känna. Det såg så roligt ut när hon ramlade ur men sedan växer sig en rädsla in i kroppen. Vi hade hjälm och flytväst men ändå kan detta hända. Sista biten går långsamt fram, alla vill bara komma in till standen där vi skulle möta upp bussen. Äntligen där andas alla ut efter att nästan hållit andan sedan Madde fallit i. Men det är fortfarande inte över på väg tillbaka till bussen bär vi med båten som ska lastas på en bil. Det går bra men Madde börjar känna sig yr och vinglar till. Vi tar emot henne och lägger henne på marken. Pupillrarna börjar förflytta sig uppåt och en läkare springer mot oss. Det som var panik innan var bara något litet, nu var jag riktigt panikslagen. Vad händer? Vi var ca 2 timmar från närmaste storstad mitt ute i naturen.

Tack och lov blev Madde bättre efter att fått i sig lite vatten men vi kunde inte riktigt andades ut än eftersom vi inte visste vad som hade hänt när hon försvann bland stenarna. Jag visste inte hur jag skulle känna. Jag trodde aldrig att jag skulle bli så här rädd för Maddes hälsa. Vi hade bara känt varandra i ett år och jag trodde inte jag kände så mycket för henne. Men jag inser att hon betyder mer än jag trodde efter att detta hände.

Jag vill gärna prova forsränning igen men denna gången med någon som inte ramlar i och gör mig nervös.